Sara & Daniel

Igår var jag med om något som fick mig att tänka. Jag hälsade på en bekant och vi såg på film tillsammans. Halvvägs in i filmen ringer hans flickvän på Skype så vi pausar filmen och han svarar i sin telefon. De pratar lite gulligt med varandra och hon frågar vad han gör varpå han svarar att han ser på film. Han nämner ingenting om att jag är där vilket genast gör mig lite bekymrad. Jag har aldrig träffat hans flickvän eftersom hon studerat i Spanien under den korta period vi känt varandra, men jag har hört mycket om henne. Från vad jag hört har de haft det tufft sedan hon flyttade, de har bråkat mycket och min bekanta känner att hon distanserat sig och inte brytt sig om hur han har det. För att göra det hela än mer jobbigt har han opererat sig för några veckor sedan och mått både fysiskt och psykiskt dåligt efter det. Han hävdar att hans flickvän inte varit annat än otrevlig sedan operationen, inte stöttat honom och inte brytt sig om hur han mår. När man inte känner båda parter får man bara höra en version, så jag har ingen aning om hur det egentligen varit. Över telefonen lät hon så trevlig, glad och positiv. Hon undrade vad han såg på för film och om han kunde vända på kameran så hon kunde se den med honom. Istället för att säga att jag var där och att det kanske vore konstigt gjorde han som hon ville, stängde av mikrofonen och himla med ögonen åt mig. Kom med någon förklaring om att det här var det mesta hon pratat med honom på veckor. Jag frågade varför han inte talat om att jag var där och han slog undan frågan med "jag vill bara få ha en trevlig kväll, utan att bråka med henne". Jag kände mig obekväm och spenderade några minuter i tystnad utan att titta på honom. Till slut kände jag att det här var inget jag ville vara med på. Jag sa att det var sent och att jag tänkte gå hem. Han såg besviken ut men vinkade av mig och fortsatte se filmen med sin flickvän.

 

Det var först på väg hem som jag insåg hur ledsen det här gjorde mig. Jag kände att han behandlat både mig och sin flickvän orättvist. Jag blev tvungen hålla hemligheter om något jag ansåg vara helt oskyldigt för någon jag inte hyser några onda tankar och hon vet inte om att han döljer saker för henne. Jag var tvungen sätta mig i höstkylan och ta några djupa andetag. Jag vet själv hur ont det gör när jag fått reda på saker i omvägar gällande folk som betyder mycket för mig. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att jag skulle bidra till att någon annan utsattes för samma saker. Det gjorde ont och jag kände mig bedragen.

Jag har tänkt på det under dagen och kommit fram till att lögner är nog det värsta jag kan bli utsatt för. I alla fall mentalt. Om någon skulle vara otrogen mot mig eller kalla mig fula saker och skrika åt mig skulle jag naturligtvis bli väldigt ledsen. Men jag skulle ändå veta det och kunna prata om det med den det gäller. När någon ljuger, pratar bakom ryggen och hemlighåller saker mår man dåligt för all den tid som gått innan man får reda på det. All den smärta som ackumulerats under den tiden kommer över en som en våg. Man känner sig så dum som den enda som inte vetat, förd bakom ljuset. Man vill bara kräkas ut all smärta, gråta, skrika, krypa ihop på marken och försvinna. Det är en smärta som jag inte kan med. Men det värsta med den är att den lämnar ett permanent tvivel bakom sig. Man kan inte längre lita på personer som utsatt en för detta. Det är det som gör mest ont.